När jag var 17 år gammal dog min pappa Bo helt oväntat. På ett ögonblick var vår familjs klippa borta. Jag gick fortfarande på gymnasiet men en del av mig fick bli vuxen på en gång. Från den stunden förstod jag att livet var ömtåligt och kunde förändras utan förvarning.
Under de första åren kunde jag knappt prata om min pappa, rädslan att falla isär skyddade mitt sköra hjärta. Jag var både ung och gammal samtidigt.
Min pappa växte upp i Gävle, gick på Tekniska Högskolan i Stockholm och tog med oss runt världen som diplomat för FN. Bo var fascinerad av kunskap och var snäll och karismatisk. Han lärde mina systrar och mig om historia och fysik, hur man byter däck och dansar vals. På bergstoppen delade han med sig av nötter och choklad från sin ryggsäck innan han ledde oss ner för skidbackarna genom skogen, och tränade mig i squash tills jag blev bäst i hela gymnasiet. Alltid tidigt uppe, väckte han mig med frukost på sängen så jag skulle hinna till skolan i tid. Jag kan fortfarande se honom på en smal bro på landsbygden i Nigeria där han förhandlade med två motstående stamhövdingar som vägrade att backa och blockerade trafiken i flera mil. Efter en timme av min pappas tålmodiga uthållighet lyckades han få hövdingarna att övervinna generationer av stridigheter och vi kunde fortsatte på vår resa.
Efter att han dog har påminnelser om min pappa ofta fått mig i tårar eller arg på livet, både oförutsägtbart och okontrollerbart. Under en stressig måndagsmorgon-rusning trodde jag att jag såg honom på tågstationen i Stockholm eller då jag såg en glad pappa och dotter äta lunch på en restaurang i Chinatown eller den tomma platsen på mitt oktoberbröllop i Florens. Jag har aldrig slutat att gråta för allt han har gått misste om och allt jag har levt utan honom.
Tullan i Nigeria med sin pappa, Bo Holmqvist, året 1973
När jag närmade mig 47, den åldern då min pappa dog, undrade jag om smärtan någonsin skulle försvinna. Skulle jag hålla hans minne borta för alltid? Men en dag tittade jag på min son Max, som var 11 då och som entusiastiskt berättade om Bermudatriangeln och plötsligt hörde jag min pappa. Jag mindes boken som han hade gett mig om världens mysterier, som uppmuntrade mig att lösa gåtor och lägga pussel och till slut inspirerade mig att arbeta som detektiv. Jag tittade på min yngre son Leos breda axlar och busiga sätt och såg även där min pappa och mindes alla roliga skämt vi delade med varandra.
Jag insåg att Bo lever inom dom utan att de vet om det. Eller så kanske dom gör det, eftersom jag har pratat så mycket med dom om honom? Och jag vill tro att han också lever vidare i mig och med mig. Kanske är det dags för mig att leva mitt liv till fullo såsom han levde, fast han inte kan vara här.
Jag är nu äldre än min far var när han dog. Jag gråter fortfarande för att mina barn aldrig fick träffa honom (ska jag kalla honom morfar trots att han egentligen aldrig var en morfar?) Fast nu, när jag åker upp för berget i skidliften, vet jag att han är där med mig, i den dolda vildingen i mig och min lille Leo. I mitt behov att lösa konflikter och hitta frid inom familjen är jag min fars dotter, fredsmakaren på bron i Nigeria. Och när mitt mörkare sinne lägger sig över mig och jag känner världens bördor på mina axlar, då känner jag också igenom honom.
Jag skulle så gärna vilja ringa till honom och be om hans råd, men istället lyssnar jag på den lilla rösten inom mig själv, kvinnan som vuxit upp från barnet som förlorade sin pappa för tidigt. Jag känner tacksamhet för det oväntade vackra som föddes ur den oförutsägbara sorgen. Jag har fått ett nytt perspektiv på vad som verkligen är viktigt i detta livet och den kärlek som lever vidare genom tid och rum.
*Read this piece in English here
Tullan Holmqvist är författare, detektiv och skådespelare, författare till thriller roman och film The Woman in the Park, manus, berättelser och med i kommande filmer Before El Finā and Chiaroscuri.
